Att summera ett event som Chicago Drift i Lahtis i ord är inte det lättaste. Ett grymt startfält med bilar av värsta sorten. Världskänd bedömare från FD och D1GP. En bana som bjöd in till tajta battles. En anläggning med bra faciliteter för publik och team. Det fanns alla ingredienser för att det skulle bli fantastiskt och det skulle jag säga att det blev.
Finska Lahtis är starkt förknippat med idrotter av olika slag, såsom backhoppning, skidskytte, friidrott. Därav är det procentuellt den minst motorsportintresserade staden i Finland, vilket var en av huvudanledningarna till att lägga tävlingen här just för att öka motorsportintresset och nå ut till nya besökare. Detta var andra gången som denna tävling arrangerades och jag skulle tro att den är på väg att bli en etablerad fristående stortävling som exempelvis Iron Drift King och kommer locka vassa förare många år framöver. Namnet Chicago drift kommer från att Lahtis kallas lilla Chicago på grund av dess höga kriminalitet samt gemensamma industrityp.
Banan var en klassisk betongdjungel av lite större mått mätt. Ytan som användes gav förarna förutsättningar att sträcka ut bilarna, samt få bra flyt in i zonerna. Banan var kantad med flera stora läktare och även bastu och bubbelpool. Detta ingick i VIP biljetterna som snabbt sålde slut inför eventet. Under fredagen så hade det verkligen behövts en varm bastu efter tiden vid banan. Det var inte varmt och det finska majvädret påminde en hel del av svenskt aprilväder. Sol, moln, regn, snö och hagel fick besökarna utstå under tävlingen.
Till själva tävlingen då. Träningen bestod bara av tandemrundor. Detta var ett bra sätt att få ut fler körda rundor per pass då det var två bilar igång hela tiden. Med nivån på förarna så blev det en bra dialog mellan de tävlande om man ville börja som chase eller lead och om man önskade mer eller mindre lucka.
För att fokusera på att skapa en bra produkt för publiken så bestod kvalet endast en runda var för de tävlande. Detta var klart mer utmanande och satte förarna på prov. Bäst av gänget var Ville Kaukonen med 96 poäng. För denna insats fick Ville 500 euro. Bäste svensk var Michel Hamwy som samlade ihop 86 poäng vilket räckte till en tolfte plats. Teamet tog med en nybyggd Nissan S14 till Finland.
De 24 bäst kvalade gick direkt in i lördagens top32. De som hamnade på plats 25 till 40 fick möjlighet att kämpa om de resterande åtta platserna i lördagens stege. Föraren som vann denna bracket fick 2 000 euro. In i denna stege fanns fyra Svenskar.
Kevin Brunberg drogs med bekymmer från en hård murkänning på träningen. Mellan träning och kvalet fick teamet med extra hjälpande händer slita hårt. Chassiet behövde riktas och svetsas efter den tunga smällen. Bilen kom på hjulen strax innan kvalet och vid repan drogs bilen med stora vibrationer och Kevin valde att åka på halvgas för att skrapa ihop några poäng. Vid inspektion så insåg teamet att även kardan var krokig och denna fick bytas inför seeding bracket. Problemen tog inte slut där och i bracketens första battle mot Philip Werner så dog servopumparna och vattentempen skenade. Därmed slogs Påsksladdens vinnare ut och Werner fick en biljett in i top32.
Även Mikael Johansson hade det tufft. En yttre drivknut gick sönder i kvalet och i bracketens battle mot Edgars Krogeris gick den inre och teamet gjorde sorti ur tävlingen.
Jim Olofsson och Robert Åhäll gjorde riktigt bra ifrån sig. Jim slutade på tredje plats i bracketen efter att ha slagit ut tvåan från första deltävlingen i NEZ Jere Pohjasniemi. Än bättre gick det för Robert Åhäll som inledde bracketen med att slå ut legenden Juha Rintanen till en stor överraskning för den finska publiken. Åhälls resa tog slut när han i finalen mötte Edgars Krogeris som var mycket snabb i sina battles. Detta var lettens fjärde tävling på lika många helger så han hade gott om sätestid. Det blev en tuff och jämn battle som till slut föll till lettens favör.
Därmed följde tre svenskar till med till top32 där alla redan Michel Hamwy, Joakim Andersson, Filip Josefsson och Felix Lindvall var klara sedan tidigare tackvare sina kvalplaceringar.
Kvällen var inte klar i och med detta. Arrangören hade styrt upp en parad för de tävlande som var sugna. Vid incheckning fick alla bilar registreringsplåtar som var temporärt gällande. Detta används på ett liknande sätt på rallybilar när de körs på transportsträckor i Finland. Slingan var ca åtta kilometer med ett stopp i hamnen där hundratals fans väntade för att få autografer och idolkort.
Undertecknad kan intyga att Nasser Al Harbalis S13 inte är en go strögarbil. På den lilla mappen levererar den 950 hk på drivhjulen. Alla de tävlande representerade sporten väl utan burnouter eller sladdande på gatorna även om många i publiken längs slingan ville detta.
Till lördagens top32 strömmade publiken till i stora skaror. Eventet var helt slutsålt med över 8 000 sålda biljetter. Det finns naturligtvis event med större publiksiffror än detta, men för den här anläggningen så var det en klar maxkapacitet.
In i top32 fanns det sju svenskar med, men bara Jim Olofsson och Joakim Andersson skulle gå segrande ur sina battles. Michel Hamwy snurrade bort sig i sin chase mot Janne Veikkanen. Felix Lindvall kom ut för värmning med ett punkterat bakdäck, vilket teamet fick byta. Dock så kan något ha hänt vid däckbytet då Felix tappade det andra bakhjulet in i första zonen och hans dag var över.
Robert Åhäll som verkligen hade farten med sig denna helg ställdes mot Riku Autere från Finland. Både Riku och Robert körde hårt men stabilt och det krävdes en one more time innan bedömarna kunde avgöra vem som skulle få gå till top16 och flaggan föll på Riku.
Philip Werner ställdes mot nya stjärnskottet Joona Waronen i sin Baby Benz. Joona kom in i tävlingen med gott självförtroende efter hans debutsuccé i verklig drifting för två helger sedan i NEZ deltävlingen i finska Hyvinkää. Waronen fick ta en femminutare då bilen började läcka bränsle på startlinjen. Problemet åtgärdades av det rutinerade teamet som står bakom Joona. I battlet fick Philip se sig slagen av den unge finländaren.
Nästa Filip i stegen var Josefsson från Slaka Mustascher. Teamet kämpade med att göra bilen tillräckligt långsam för banan för den var helt enkelt för snabb. Detta syntes i körningen då Filip fick kämpa och bryta med sin Boss-kittade Nissan. Detta gav en del poängavdrag vilket var tillräckligt för att bli utpetad ur stegen.
I top16 ställdes Joakim Andersson mot Paulus Perkkiö med sin snabba E36:a. Joakim körde hårt men finländaren var en för tuff match. Detta öde drabbade även Jim Olofsson som blev utslagen av Johannes Falck. Därmed var alla svenska förare utslagna ur den tuffa tävlingen.
En av bedömarna för denna tävling var en riktig legend. Arrangören hade flugit in Robbie Nishida från USA. Han är bedömare i både FD och D1 GP i Japan. Han trivdes i Finland och gladdes åt den stora vidden av olika bilbyggen.
Top tre i tävlingen blev till slut Paulus Perkkiö, Joona Waronen och Mika Keski-Korpi. Keski-Korpi hade en fri väg i slaget om tredjeplatsen då Lauri Heinonen rasade T5:an i sin S13. Även Joona hade en dramatisk final då bilen dog i slutet av sin lead och fick puttas igång av funktionärerna för att kunna köra sin avslutande chaserepa. Detta gav Paulus vinsten i tävlingen.
Det var en samling glada vinnare som samlades för att ta emot publikens jubel. Vinnaren i tävlingen kunde kvittera ut 11 000 euro, tvåan 5 000 euro och trean fick 1 500 euro.
Vid prisutdelningen som hölls på finska ropades Kevin Brungberg upp. Han tilldelades priset ”fighter of Chicago” för teamets dedikation att få ihop bilen för att komma ut på banan. Ett bra kvitto att kämpande lönar sig.
Detta blev en ganska fyllig artikel men det var mycket som var värt att benämna under denna tävling. Om det är något som skulle kunna bli bättre så var platserna för media runt banan lite begränsade, men det fanns en förståelse för att arrangören prioriterade att få in så mycket publik som möjligt.
Text: Mattias Laago
Foto: Mattias Laago
