Det var en tät dimma som omslöt banan under större delen av dagen. Trots detta sattes en mängd nya banrekord.
Detta är första och definitivt inte den sista timeattacktävling jag besökt. För mig som kommer från driftingen kan konceptet med timeattack vara något förvirrande innan man börjar få grepp om det hela, tänk er ett tidskval i F1, men till skillnad från det så är det här är riktigt roligt att titta på.
Tävlingen kördes med 5 klasser som sträcker sig från ”vanliga” gatbilar till extrema fabriksbyggda racingbilar. De två mindre klasserna CLUB-AM och CLUB-CHALLENGE körs med mer eller mindre standardbilar men de större och snabbare klasserna PRO och PRO-AM körs med regelrätta Timeattack-monster. Tänk er alla vansinniga pojkdrömsbilar man hade som liten grabb, sätt sedan dit vingar och aerokit stora som köksbord, det är HÄR dom bilarna lever.
Tyvärr fick vi inte se fullt ut vad dessa bilar klarar av att prestera på en regnvåt och dimmig bana. Även om tiderna var mycket imponerande i samtliga klasser, så är jag helt övertygad om att under rätt förhållanden skulle banans rekord kunna ligga minst en sekund under det, efter helgen avsevärt sänka, nya banrekordet.
Alla klasser kör, förutom uppvärmningen, 3 kval där de 8 snabbaste förarna från alla klasser, utom Club (som kör final direkt), går vidare till en Top8 där de slutligen tas fram de 5 snabbaste som går vidare till final. I helgen var det tyvärr inte fullt startfält så det kördes bara 3 kval och en final.
Under hela dagen var det en het strid i samtliga klasser och tiderna sjönk närmare och närmare minuten för bilarna i det 2 snabbaste klasserna. Något man som nykomling i sporten reagerade på att det var nästan fler som stod och stirrade i sina telefoner än titta på banan men det har sin logiska förklaring Alla bilar har utrustats med transponders för att kunna mäta exakta varvtider som sedan visas på en sidas som hela tiden uppdateras live med de senaste tiderna.
Hemmaföraren Ulrik Forsberg kämpade i början av dagen med att få bra temp i däcken på sin Ferrari 488 Challenge. Hans tider låg runt 1:03- 1:02 dryga 2 sekunder långsammare än banrekordet (1:00:96). I samma klass körde även bröderna Stefan och Peter Brink med Porsche 997 GT3 Cup, Kennet Axemark i en Chevrolet Monte Carlo FeatherLine och Erik Persson med den kanske elakaste Renault Clio V2 jag någonsin sett.
Striden låg hela dagen mellan Ulrik och Stefan som båda tog sig närmare och närmare banrekordet. I Q1 och Q2 låg båda på tider runt 1:02 men Stefan som hade kört kvalen på äldre däck, bytte inför Q3 och satte nytt banrekord mot slutet av kvalet med tiden 1:00:422. och blev således kval 1a. Banan hade börjat torka och fått lite bättre temperatur inför finalen och tiderna sjönk en efter en även i övriga klasser. I finalen återupptogs striden mellan Ulrik och Stefan men det var hela tiden Stefan och hans GT3a som hade greppet om finalen, Ulrik satsade allt för att matcha Stefans tider och tog i så han tom missade inbromsningen efter start och mål och hamnade i avåkningszonen men kunde själv ta sig tillbaka ut på banan igen. Banan passade tydligen bättre för GT3orna än den något större Ferrarin och det hela slutade med att Stefan lyckades sänka sitt nysatta banrekord inte mindre än 4 gånger i finalen. I klassen PRO-AM satte Nore Eriksson med sin brutalt aerokittade Mitsubishi Evo 6 nytt banrekord för bilar med R-däck med tiden 1:01.061, inte långt från de snabbaste bilarna i PRO.
Segrade i klasserna blev:
PRO: Stefan Brink, Porsche GT3 Cup, Tid: 1:00.182
PRO-AM: Nore Eriksson, Mitsubishi Evo 6, Tid: 1:01.061
CLUB-GT: Niclas Gladh, Porsche GT3 RS, Tid: 1:04.055
CLUB-CHALLENGE: Joakim Dyrstedt, Toyota Supra GR, Tid: 1:05.895
CLUB-AM: Gustav Lepola, BMW M135i, Tid: 1:08.519
Text & Foto: Robban Strandberg
Galleri med 16 bilder
