Vi har väl alla våra förutfattade meningar om vissa idrottsutövare. Jag har i alla fall mina, och en sak är säker; dragracingföraren Birgitta Lindström går rakt emot dem alla.
Men vi ska ta det från början. Vi träffar Birgitta och sambon Michael Frisk i garaget strax söder om Sundsvall. Innan vi sätter oss i fikarummet för en kopp kaffe tittar vi till bilen där den står och väntar på årets säsong. Birgitta kör en Chevrolet Bel Air 1956 i Pro Street. Ett riktigt monster till maskin, som vi återkommer till längre fram.
Man ska ju aldrig prata om en dams ålder, men vi kan säga att det är 50+ i alla fall, och till vardags jobbar Birgitta som mellanstadielärare och har just nu en femteklass på Bergsåkers skola i Sundsvall. Jag frågar om vad eleverna har för tankar om att deras fröken har en så udda hobby.
-Mina elever är lite för små för att vara medvetna om det. Några få vet vad dragracing är. Däremot när man kommer in på högstadiet ibland så kan det komma grabbar och fråga om det är jag som kör dragracing. Bilintresset kommer där i epa-åldern någonstans.
Orsaken till att Birgitta hamnade som pilot i en maskin som kommer upp i snudd på 300 km/h är den man som sedan många år är hennes sambo. När paret träffades för tjugotalet år sedan hade Micke en Pontiac LeMans, där det bestående intrycket för Birgitta var att den var hiskeligt ful och hade jättefeta bakdäck. ”Jag har varit ungkarl ett tag”, förklarade och ursäktade Micke V8-motorn som stod i vardagsrummet i hemmet. Paret var tidigt med och körde på det som idag är Sundsvall Raceway, och Birgitta blev biten av sporten och engagerade sig i Mickes tävlande.
-Jag minns speciellt doften. Gummiröken och trackbiten, klistret man använde på den tiden, som doftade himmelskt gott.
Med tiden så såldes Mickes Pontiac och en Chevrolet Impala köptes in istället, som bland annat ställde upp i Sundsvalls snabbaste bil på Sundsvall Raceway. Vid ett tillfälle drabbades man av ett bakaxelhaveri, och för att få köra lite under tiden Impalan lagades köptes en Opel Commodore med Cheva 350-motor in istället. Efter att Impalan lagats så fanns det plötsligt två bilar att tävla med, i klassen Bracket.
-2004 började Micke prata om att han tyckte att jag skulle ta förarlicens, men jag var tveksam. Men i maj 2005 blev det av i alla fall. Tyvärr hade vi fruktansvärd otur med vädret under uppkörningen på banan, det spöregnade och vi fick i princip bara visa att vi kunde ställa oss i stage, och rulla långsamt genom banan. Jag vet att vi skulle köra 201 m, men jag missförstod och körde hela vägen. I den dåliga sikten i regnet trodde alla att jag hade åkt ända ner till Kovland, skrattar Birgitta.
I juni samma år var det så dags för tävlingspremiär. Man skaffade in utrustning som med tveksamhet kan kallas säker, i form av overall och hjälm.
-Det var krav på att skorna skulle ha en viss typ av sula, och de enda skor jag hade med sådan sula var ett par halvhöga skinnstövlar. Med klack!
Birgitta har nära till skrattet och det glimmar till i ögonvrån när hon berättar om de första tafatta stegen inom sporten.
-Det var mycket att lära sig. Jag hade försökt göra en burnout utanför garaget, men det hade inte gått så bra, så när vi kom upp på tävlingen så var det mycket att ta in. Första fullgasrepan kördes där i kvalet till tävlingen och jag fick en tid på 14 sekunder.
Till skillnad från många andra som tävlar i motorsport är Birgitta ingen adrenalinjunkie och åker till exempel aldrig berg- och dalbanor.
-Direkt efter första repan kom en kompis och frågade hur det gick. Jag svarade inte utan gick och ställde mig och grinade i en buske. Men sedan samlade jag mig och ställde upp och körde igen.
Trots den lite darriga inledningen så satsades det på tävling även 2006, och här vann Birgitta även sin första tävling.
-Jag kommer ihåg att jag gick i depån och tittade på bilarna och tänkte att vi kör en amerikansk sport och tävlar mot fullt med amerikanska bilar. I en Opel. Jag sa till Micke att det kändes fel!
Sagt och gjort, det blev bilköp och denna gång en Pontiac Firebird från 1967. Det var en välbyggd racebil som man tävlade med i några år, med några olika motorkoncept. Chefsmeken Micke provade med både kompressor, trattar och en del andra lösningar. 2008 kom idén att man skulle byta bilar med varandra. Birgitta hamnade bakom ratten i Impalan och Micke i Firebirden. 2011 var det dags för nästa steg när man började experimentera med kompressor och metanol och insåg någonstans att det inte gick att hålla två bilar igång på en mekaniker. Micke la sin egen körning på hyllan och övergick helt till att meka medan Birgitta koncentrerade sig på körningen och att sköta den ack så viktiga markservicen på tävlingar.
Det investerades i en riktigt kraftfull motor under 2011 och när den, under en eliminering i Street 10,5, bestämde sig för att lämna jordelivet var det med en smäll, bokstavligt talat.
-Jag såg något komma flygande framför framrutan, berättar Birgitta. Men jag hade kommit så långt på banan att det var bara att hålla stumt och hoppas att jag skulle vinna, vilket jag också gjorde.
Motorn var det dock bara skrot av, och en vevstake hittade man inte ens igen när man städade ihop delarna.
2012 köpte man på sig det som är det motorkoncept som man fortfarande håller sig till och gjorde även ett test att köra i Pro Street. Med bredare däck kände både Birgitta och Micke att man hade hittat rätt. Impalan såldes iväg och en ny bil inhandlades från Finland, en Chevrolet från 1937.
-En bil som var otroligt svårkörd. Den var 400 kg lättare än Impalan och var helt omöjlig att hålla styr på. Vi kallade den Tandtrollet.
37:an blev bara i parets ägo i en säsong innan den såldes tillbaka till Finland och en ny bil skulle inhandlas. Denna gång kastade man lystna blickar på en Chevrolet Bel Air 1956 som ägdes av Jonas Lundberg i Skellefteå. Det hade dock förekommit tidigare spekulanter på bilen, som inte fått köpa loss den, men till sist övertygades han om att den skulle hamna i rätta händer hos paret Frisk/Lindström.
-Bilen är ombyggd till racebil i USA för ganska längesedan, berättar Micke. Troligen redan någon gång på 70-talet. När den kom hit till Sverige så byggdes den om och moderniserades lite, och Jonas la även den fantastiskt snygga lacken bilen har idag. Den gula kulören upptill är en färg som fanns i original på dessa bilar, den bruna är jag lite osäker på. Men det blev otroligt snyggt.
Inuti och under är bilen pulverlackad för att motstå slitage och vara lättjobbad. Vi håller med om att bilen är otroligt snygg, trots att färgvalet gult och brunt snarare för tankarna till barndomshemmets kök med bruna skåpluckor och gula knoppar än till en riktigt snygg 50-talare.
-När vi köpte bilen så byggde vi om både fram- och bakvagn på den, fortsätter Micke.
-2018 blev ett mellanår när vi försökte hitta rätt i den nya bilen, säger Birgitta. Motorn var otroligt kraftfull så vi skruvade bort en massa effekt, troligen 500-600 hästkrafter. Men där och då kände jag att jag blev bekväm i den och då började jag också att köra stabilt med den.
Säsongen 2019 kände man att det var dags att ta tag i tävlandet igen. Då började en massa störande småfel att ställa till problem. Det var allt ifrån att växelspaken lossnade när Birgitta skulle lägga i backen efter burnouten till ett rejält gashäng på Pite Dragway.
-Men den gången blev jag kvaletta i alla fall! skrattar Birgitta
Här ville nog gudarna ha ett finger med i spelet, för bara strax innan hade Micke monterat en krok på gaspedalen, så att det gick att backa tillbaka den manuellt, utan fjäderkraft. Så det gick bra den gången, men var en omskakande upplevelse ändå.
-Förutsättningarna var bra för oss då, berättar Micke, men alla småfelen var klart irriterande. Jag läste av loggern och kunde bland annat se att vi hade väldigt mycket vibrationer när däcken var slitna.
Birgittas körning har fortsatt att utvecklas, men en sak jobbar hon fortfarande med.
-Jag tappar alltid gaspedalen litegrann precis i starten. Micke säger att det inte spelar någon roll, men det är så otroligt irriterande att jag inte kan jobba bort det.
När jag frågar om Birgitta är en utpräglad tävlingsmänniska funderar hon en stund.
-Jo, men det är jag nog. Jag tycker att det är väldigt jobbigt att förlora, så är det. Det är ofta jag känner att jag har svikit förväntningar från teamet, från sponsorer och inte minst publiken.
Kaffet i koppen är slut och vi fortsätter att snacka lite om livet i depån, om sammanhållningen i klassen och hur lång en tävlingssäsong egentligen är. En bra säsong kör man mellan 40 och 50 repor med bilen och multiplicerat med 7,5 sekunder så blir det en säsong bestående av ca 6 minuters effektiv tid.
-Vissa tävlingar är det kvalet som är den stora flaskhalsen, berättar Birgitta. Minns att det vid något tillfälle var 43 Pro Street-bilar på en tävling i Tierp. Jag blev blev kval-18 med en tid på 7.70.
När det gäller planer för säsongen 2022 är det fortfarande ganska öppet. Tanken är att köra tävlingar i Tierp, Piteå, Skellefteå och på hemmaplan i Sundsvall. När vi kommer in på samarbetspartners och ekonomi så delar både Micke och Birgitta en oro att bränslepriserna som är idag kommer att påverka deras tävlande och antalet deltagare på tävlingarna i stort.
-Tävlandet finansieras i princip helt med privata pengar, konstaterar Birgitta. Vi har haft spons på lite drivmedel och oljor ibland, men det är svårt med den biten också nu. Även maten blir dyrare och den har redan innan varit en rätt stor kostnad. När vi drar iväg laddade för en tävlingshelg så handlar jag nog mat för nästan lika mycket som jag gör på en månad när vi är hemma.
Samtalet går vidare om prioriteringar och att man försakar annat för att ha råd med den här hobbyn, som utlandsresor och annat som många andra gör. Så länge grejerna håller så går det ändå att få det att rulla runt. Som avslutning konstaterar Birgitta att dragracingen är värd sitt pris:
-Det här är ju mitt liv!
Teknisk spec:
Bil: Chevrolet Bel Air 1956
Motor: Sonny Leonard Hemi, 521 cui (8,5 l), effekt ca 1.600 hk (”Men det går nog att ta ut 3.000 hk om man skulle behöva…”)
Transmission: Bruno Converter Drive, Lenco 3-växlad låda
Bästa resultat: 7.47/299 km/h
Kort beskrivning av klassen Pro Street
Bilar som är tillåtna är helkarossbilar med fjädring på alla fyra hjulen. Föraren får inte placeras i mitten av bilen. Slicks är tillåtna.
Bilar utrustade med 10,5 W däck, och bilar som saknar överladdning eller lustgas får väga 75 kg mindre än min.vikt.
Vikt inklusive förare:
Big Block – 1150kg.
Smallblock – 1000kg.
6 cyl – 900kg.
5 cyl – 800kg.
4 cyl, Wankel och framhjulsdrift – fri vikt.
Text: Christer Hägglund
Foto: Christer Hägglund
