Mitt dygn med Street Week 2022

Äntligen fick jag chansen att följa med en bit längs fenomenet Street Week, när man under årets rutt närmade sig mina hemtrakter.

Att kalla Street Week ett fenomen tycker jag nästan är en underdrift. Det är ett buzz och snack om det här eventet på en nivå som närmast liknar en religion. Man uppfattar att många mer eller mindre lever sina (racing)liv för den här veckan på sommaren. Så speciellt är det, både vad gäller utmaning och förutsättningar, men även vad gäller sammanhållningen i den nu ganska stora gruppen som rör sig runt.

Men först en kort repetition vad Street Week går ut på. Arrangören lägger en rutt med fem banor. Med början på måndagen så körs den första tävlingen på bana 1, sedan vidare till bana 2, och så vidare. I år körs Street Week på Bråvalla i Norrköping, Dala-Järna, Färila, Orsa Tallhed och Lindesberg. Sedan åter till Bråvalla där allt började, men då är det bara målgång och avslutning, ingen tävling. Alla tävlingsbilar ska köras för egen maskin mellan tävlingarna och allt man behöver ska man ha med sig under transporterna. Dessutom får man inte ta hjälp med mekning eller annat, utan endast föraren och hans registrerade mekaniker får lov att röra bilen. Jag återkommer till själva tävlingsformen senare.

För att få se lite av det unika med tävlingen så siktade jag in min resa från hemmet strax norr om Sundsvall till centrala Färila. Längs rutten ska tävlingsfordonen passera ett antal checkpoints, som ofta är INGO-stationer, och jag hade koll på tisdagens checkpoints och visste därmed vilken väg de tävlande borde komma. Jag var på plats vid 18.30-tiden, och det kom en ganska jämn ström med tävlingsekipage och passerade. Många passade på att proviantera på ICA Delins, vilket gjorde att parkeringen utanför butiken ibland såg lite lustig ut. När en kraftigt ombyggd 60-talsjänkare med kompressor upp ur huven har släpvagn tillkopplad och en modern Audi med störtbåge har husvagn så reagerar man.

Efter 1,5 timme med miljöbilder tog jag mig den sista biten upp till Färila Raceway som ligger strax utanför byn Föne. Banan är, som så många andra, en före detta militär flygbas som DRC Ljusdal nu driver som motorbana och där även en hel del trafikutbildning genomförs. De gånger jag har varit på banan har jag blivit mycket varmt mottagen, och den här gången var inget undantag. Incheckningen som media var snabbt gjord och jag blev anvisad ett skogsparti där jag skulle parkera mitt rullande boende. Efter en snabb parkering hängde jag på mig mina kameror och drog en kvällspromenad bland de redan anlända. Det är en helt fantastisk variation på bilarna som deltar. Allt från de klassiska dragracingbilarna, med tyngdpunkt på amerikanska muskelbilar från 60-talet, till helt moderna europeiska och amerikanska bilar. Man tävlar i ett antal olika klasser där man godkänner olika typer av förändringar och framför allt däckmaterial. I vissa klasser är det tillåtet att lägga på slicks för tävlingsreporna, medan det i andra finns begränsningar till gatdäck.

En annan sak där det inte saknas uppfinnsrikedom är boende vid banan. Tält är väl det övervägande, men en del har gått ett steg extra och byggt snygga släpvagnar som matchar bilen i både färg och form. Sådana vagnar dubblerar som transport och går ofta att sova i för en tvåmansbesättning.

Efter en längre diskussion med Rickard Johansson, numera säkerhetsansvarig inom Svenska Bilsportförbundet och en person som verkligen finns ute i verksamheten, var det dags att gå och lägga sig. Det vore väl synd att säga att nattsömnen var god, då det rullade in tävlingsekipage mer eller mindre hela natten, men det finns något charmigt i det också.

På morgonen rullade tävlingen igång och redan kl 9 när banan öppnade var det kö. Många vill gärna sätta en tid tidigt på dagen, för att ge sig själv goda möjligheter att dels hinna till nästa bana i bra tid, men även för att kunna hinna lösa eventuella haverier. För toppförarna kan det vara lite mer av ett strategispel. En bana av den här typen blir ofta snabbare och snabbare ju längre fram på dagen man kommer. Det beror på att allt gummi som läggs ner under dagen förbättrar greppet och om vädret är bra och solen skiner så stiger temperaturen i asfalten i allmänhet också. Men det är ett spel, för under onsdagen så drog det ganska snabbt igen på himlen och det kom några regndroppar. Och då kanske man har spelat bort sina chanser om man inte har satt en godkänd tid under den torra delen av dagen.

Tävlingsformen under Street Week kan väl närmast jämföras med Time Attack rakt fram. Alla sätter tider på alla fem banorna. De bästa tiderna från respektive bana sammanställs och ett medelvärde räknas ut, och den tiden är den man jämförs med när man utser en vinnare i de olika klasserna.

Vanlig dragracing är ju vanligtvis väldigt enkel att förstå, om man undantar klassindelningar och klasser med break out. Först över mållinjen vinner och går vidare. Till sist är en förare kvar och den har vunnit klassen. Plättlätt att förstå!

Men här är det lite svårare och man står inför en utmaning som man delar med traditionell Time Attack; att få publiken att förstå vad som händer och vad det innebär. Och det är här jag kommer till den delen jag ställer mig lite frågande till. Eftersom tävlingsformen är ny för mig så är jag ödmjukt undrande över om speakerteamet har riktigt rätt fokus? Man jämför ideligen de två banorna mot varandra, en jämförelse som jag anser vara helt irrelevant. Totalt ointressant till och med. Ofta körde bilarna som stod samtidigt på startlinjen inte ens i samma klass. Det kunde vara en Max Outlaw-bil, med möjlighet att köra 4-sekundersrepor, mot en Pro Touring-bil som gör en bra repa om den är under 7 sekunder.

Jag skulle vilja att speakern hade mycket större fokus på banorna var för sig: Vad körde föraren i vänsterbanan på för tid? Hur är den jämfört med förarens bästa för dagen och hur står den sig i relation mot bästa tiden i klassen? När jag frågade om saken fick jag till svar “Alla tävlar mot alla”, och så är det väl förvisso. I slutet av veckan så utser man en vinnare för hela tävlingen också, men det är förare från en eller max två klasser som har chans att vinna, i övrigt gäller det att tävla mot andra förare i samma klass. Här finns det förbättringspotential och kanske behöver tidssystemet Time Tree anpassas för time attack-körningen?

Lite noterbart är att det i skrivande stund, det vill säga efter Färila men före Tallhed, ännu inte körts några 4-skundersrepor. Jocke Cedergren var nära i Dala-Järna med 5,0257 som han följde upp med en 4,81-repa som dock inte godkändes på grund av att Jocke fick bogseras av banan. Han kom senare att bryta med motorhaveri. Synd på en duktig förare och en sjukt läcker Ford 32 hot rod.

Resultatlista deltävling 3 med topp 3 i varje klass

Idag tävlar man vidare i Orsa och sedan i Lindesberg imorgon. Vill du se fler bilder kan du söka upp Motorsportmagasinet på Facebook, där det finns ett album med bilder.

Text: Christer Hägglund
Foto: Christer Hägglund