This is not an airport, there is no need to announce your departure! Jag vet, men läs om du vill.
– – – Som vanligt är synpunkterna i krönikan krönikörens egna! – – –
Under 2015 och 2016 var jag och min äldste son på några motorsportevenemang i Sundsvall och Härnösand. Vi fastnade, som många andra, för driftingen som sportgren. Det är en gren som har förmågan att få folk att fastna, utan att man egentligen kan något om den. Det är riktigt häftigt med tuffa bilar med 500 hästkrafter och uppåt som lägger rökmoln man inte kan se igenom, och som dessutom ligger dörr i dörr och kanske till och med knuffas lite ibland. Så vi fastnade och bestämde att vi skulle åka och se fler tävlingar under 2017.
Under någon av de första dagarna 2017 sjösatte Stefan Lindgren sitt projekt DriftZone, som till en början var en webbtidning med nyheter om drifting. Jag kontaktade Stefan och sa att jag tänkte åka på några tävlingar och frikörningar runt Sundsvall och gärna bidrog med lite bilder och kanske någon text. Jag och Stefan fick bra kontakt och med tiden fick jag en ganska framträdande roll i DriftZone, bland annat som webbredaktör. Tiden gick och det blev många tävlingar, många mil i bil för mig och sonen, och även några flygresor till tävlingar nere i Europa.
I oktober 2020 blev jag ensamstående förälder när min sambo hastigt gick bort, och det förändrade både mig och mina förutsättningar. DriftZone blev satt on hold under pandemin och istället grundade jag och några vänner 2021 MotorsporMagasinet, där tanken var att bredda arbetet lite utanför driftingen. Under hela den här tiden har några av oss även drivit Driftpodden, vilket kräver sitt arbete det också.
Jag ska inte fördjupa mig i orsakerna men konstaterar i alla fall att mitt engagemang i MotorsportMagasinet inte har blivit det jag hade tänkt mig och jag väljer därför att dra mig tillbaka helt och hållet. De andra grabbarna kommer dock att köra vidare så ni behöver inte vara oroliga.
Jag tänkte välja några höjdpunkter från de här åtta säsongerna och även spekulera lite om framtiden för sporten. Den första och största höjdpunkten för mig är DMEC i Riga 2018. Jag och Stefan åkte ner för att bevaka den första internationella tävlingen ute i Europa och det var otroligt! Visst, vi hade lite problem med saknade hotellbokningar, en bortslarvad telefon, mm, men tävlingen var helt magisk. Och vilket ställe banan i Riga är! Åk dit om du får möjlighet!
Den andra höjdpunkten jag tänker på är Gatebil på Mantorp Park 2017. Inte för att det var något speciellt med Gatebil just det året, utan för att Gatebil är något speciellt som fenomen. Det måste upplevas och kan inte jämföras med något annat jag varit på.
Den tredje och sista höjdpunkten blir också en internationell tävling, nämligen DMEC i Greinbach i Österrike 2019. Henrik, Björn och jag flög ner och förutom en fantastisk natur var det en häftig tävling på en anläggning som är så liten att vi åkte förbi den minst tre gånger innan vi förstod att vi var framme. Jag intervjuade hela världseliten, där vissa var lättare att förstå än andra…
Inom historieämnet brukar man säga att man måste veta varifrån man kommer för att förstå var man är på väg. Med ledning av den erfarenhet jag har skapat mig under de här åren så känner jag mig bekymrad för driftingen i Sverige. Det stora problemet som jag ser det är att få kontinuitet. Det gäller allt, från förare och team, till serie- och tävlingsarrangörer och inte minst sponsorer (eller samarbetspartners som vi vill säga).
Om vi börjar med det enklaste så är det att förarnas satsningar tar slut efter några få säsonger. Man bygger upp, satsar och inser efter ett par år att kostnaderna är alldeles för höga och pengarna tar slut. I bästa fall slutar man när man är nere på noll, annars får man en skuld att dras med. Viktig erfarenhet, inte bara hos föraren utan även hos mekaniker och andra funktioner går förlorade. Långsiktiga satsningar på samarbeten med företag som har något att vinna på samarbetet är en del av nyckeln till lösning på det här problemet, som jag ser det. Och precis som det är naturligt för många team att ta hjälp av någon med mediaarbetet så kanske man måste ta hjälp med att ragga samarbetspartners.
Ett större problem är serie- och tävlingsarrangrörer. Här finns det gamla groll, stridsyxor som borde vara nedgrävda för flera år sedan och personliga motsättningar som hela tiden hindrar utvecklingen och möjligheten att fritt välja ut de bäst lämpade arrangörerna till våra mästerskapsserier. Det är mer regel än undantag att planeringen är sen, vilket direkt kan återkopplas till förarnas möjligheter att skapa en långsiktig satsning. Hur mycket pengar kommer säsongen att kosta? Vad kan man erbjuda en tilltänkt samarbetspartner? Svåra frågor när man inte vet hur många deltävlingar nästa års mästerskap består av, var dessa deltävlingar kommer att gå, om det blir en seriös livestream, och så vidare. Det måste vara en målsättning att endast en kort tid efter avslutad säsong presentera den kommande säsongen.
Det sista problemet jag tänkte ta upp är att få Svenska Bilsportförbundet att ta driftingen på allvar. Jag förstår att driftingen har en del speciella behov och förutsättningar, vilket kan förklara en att en del beslut tas av ren okunskap. I andra fall kan jag, och många med mig, inte tolka det på annat sätt än att det verkar vara enbart i syfte att begränsa sportgrenens tillväxt.
Jag är otroligt tacksam för alla vänner jag fått under de här åren, där en del kommit mig riktigt nära hjärtat. Jag har känt mig välkommen, uppskattad och oftast fått folk att ställa upp på intervjuer.
Det blev en lång text och jag är imponerad och tacksam om just du har läst ända hit!
Vi ses säkert!
