Robin Miller har alltid varit en enorm inspiration och förebild. Med sina humoristiska och stundtals ironiska historier förmedlade han sin kärlek till motorsporten. Världen har blivit en sämre plats efter Millers bortgång och saknaden kommer att vara total.
Robin L. Miller, ett livslångt motorsportfan som blev en av sportens mest kända och inflytelserika mediepersonligheter, dog i sviterna av cancer den 25 augusti i Indianapolis. Han blev 71 gammal.
Miller föddes den 27 oktober 1949 i Anderson Indiana, och blev känd som sportskribent i Indianapolis Star som kombinerade hans kärlek till många sporter till mer än 50 års skrivande som definierade hans liv.
Främst känd som en författare och krönikör som bevakade Indianapolis 500 och Indycarserien Med sina färgstarka uttryck och oräddhet blev han en tv -personlighet med kanaler som ESPN, SPEED och senast NBC.
Millers journalistkarriär började på The Star 1968, och han slutade aldrig att skriva om motorsport. Hans berättelser och spalter presenterades i Autoweek, Car and Driver, Sports Illustrated och RACER, i åratal var han värd för program på Indianapolis radiostationer där han med sin färgstarka kommentering många gånger fick både förare och teamchefer att rodna.
Miller besökte Indianapolis Motor Speedway första gången med sin far 1957 och besökte sitt första “500” två år senare. År 1968, vid 18 års ålder, började han arbeta för sin racinghjälte föraren Jim Hurtubise, han skötte depåtavlan och olika icke-mekaniska jobb men tiden i teamet blev dock kortvarig efter att Miller förstörde en del av lacken på Hurtubises bil.
Miller blev anställd på The Star en månad senare och tjatade sig in på sportavdelningen där hans första uppgifter innefattade att svara i telefon tillsammans med Jeff Smulyan, som senare ägde Seattle Mariners, och blivande Star -krönikören Bill Benner.
Miller fick sitt första genombrott som tidningsskribent kom när The Star behövde en reporter för basketlaget Indiana Pacers. Den karismatiske tränaren Bobby Leonard fattade för Miller och gav den magre 19-åringen tillgång till laget som skulle vara okänt för dagens journalister. Många av ABA -spelarna från den tiden – Bob Netolicky, Mel Daniels, Roger Brown och Billy Shepherd – blev bland Millers närmaste vänner.
I början av 70talet försökte Miller sig på att köra racerbilar och köpte en Formula Ford av Andy Granatelli. Två år senare köpte Miller en “Midget” från Gary Bettenhausen och tävlade i serien under de kommande 10 åren. Med hjälp av racingkompisarna Larry Rice, Johnny Parsons och bröderna Bettenhausen utvecklades Miller till en förare som var tillräckligt snabb för att kvalificera sig som femma för Hut Hundred midget race 1980 på Terre Haute Action Track, en prestigefylld tävling med 33 bilar som ställts upp i 11 rader om tre i varje led. Tyvärr sprängde han motorn under loppet och tvingades bryta
Miller var vad kan kan kalla “mekaniskt handikappad” och kunde inte skruva för att rädda sitt liv om så krävdes men han njöt länge av att berätta historier om sin racingkarriär. Som exempel köpte han en släpvagn som var för smal för sin racerbil – den fick lastas in lutande – och han överlevde en krock i en telefonstolpe på Indiana State Fairgrounds parkeringsplats när han testade bilen utan att ha tagit på sig bältet. Gasreglaget fastnade och skickade den kraftfulla maskinen oväntat framåt.
I en ännu allvarligare situation drabbades Miller av en huvudskada under ett kval till ett midgetlopp 1975 i Hinsdale, Illinois, när han voltade med bilen in i en betongvägg och slet loss buren ur sin bil.
Mer än ett decennium inom motorsporten gav Miller ett unikt perspektiv på sporten och förarna han bevakade. Under en period på 50 år blev Miller vän med de flesta av racingens största namn och engagerade dem regelbundet vid luncher och middagar som han organiserade. Han var särskilt nära med “500” förare Tom Sneva, Parnelli Jones, A.J. Foyt, Dan Gurney, Bobby och Al Unser, Tony Bettenhausen, Mario Andretti, Johnny Rutherford, Dario Franchitti och Tony Kanaan, och tvs The Late Show och INDYCAR SERIES teamägare David Letterman. Miller hade koll allt och alla som var inblandade i sporten, och drog alltid roliga historier om alla han mött.
I åratal var Miller värd för “Last Row Partyt” som var ett Indianapolis Press Club Foundations evenemang som var en satir på de tre långsammaste under kvalet av varje ” Indy 500″.
År 2019, när Miller täckte sitt 50 e “Indy 500” startade han Robin Miller -priset som årligen ska ges till en person som har med otyglad passion och en obeveklig arbetsmoral berikat sporten.
Våra tanka går till de närmast anhöriga.
Text: Robban Strandberg
Bild: Indycar.com
